MÅNADENS KÅSERI  ur AKTUM Umeå Universitets personaltidning, hösten 2005

Det handlar om att leva. Leva stort. Det handlar

om mänskliga strävanden. Att ibland söka

gränserna för vad som är möjligt, för vad man

mäktar med. För två år sedan gjorde jag comeback

i boxningsringen. Jag bestämde mig för

att inte begränsa mig längre. Våga ta chansen.

Med hjälp av min passion för boxningen hittade

jag tillbaka till min kraft. Jag återfann det

jag brunnit för och min inre styrka. Genom

att våga drömma och övervinna mentala barriärer

blir vi gränslösa och fulla av liv – där är

ingenting grått.

Vi boxare talar om att ha ”is i huvudet och

eld i hjärtat”. Vi måste vara kyliga men samtidigt

bejaka den otämjda elden i hjärtat. Att

få uppleva mötet mellan den rena, råa, oförfalskade

känslan och det mödosamt utvecklade

taktiska hantverket är något som alltid griper

och fascinerar oss människor – vare sig det

gäller konstnärer, dansare, musiker eller boxare.

Det handlar om att komma till uttryck.

Det är en hyllning till livet. Det är en njutning

att känna sig levande, att göra det som

engagerar hela människan, både hjärta och

hjärna, när man vet att man rör sig på den smala

eggen, på farlig mark, när insatsen är hög

(vare sig det gäller fysisk fara eller djupt emotionellt

engagemang). Det är där vi lär oss vad

verklig fokusering och engagemang och hängivenhet

innebär, där finns det sanna livet, att

kunna uppslukas, glömma tid och rum och gå

totalt upp i någonting, att våga förlora, att släppa,

att våga vinna...

Ensam är dock inte starkast. Vi behöver

varandra för att bli så bra vi kan bli och för att

känna mening. Vänner, familj och andra människor

bygger upp ett mentalt och fysiskt

skyddsnät som fungerar som trygghet och

kraftkälla. Men då boxaren äntrar ringen för

Där är det bara min förberedelse, min styrka,

min teknik och inte minst mitt huvud som avgör

matchen. Det finns inga lagkamrater att

skylla en förlust på. Kamraterna kan peppa och

ge styrka, men nyckeln till prestationen fi nns

inom mig själv. Det krävs att jag använder allt

jag har inom mig. Genom att kunna behärska

den egna stressen, klara av förväntningar

och besvikelser, tåla smärta – såväl fysisk som

psykisk, genom allt detta växer boxaren som

människa efter varje match. Hon lär sig ständigt

något nytt om sig själv.

För att kunna växa som människa behövs

frihet. En plats där vi kan växa på alla plan.

Där vi kan se bortom titlar och etiketter, våga

vara oss själva och låta andra vara sig själva. En

grogrund som ger oss möjlighet till att bli stora

som människor. Jag älskar tanken om den

kompletta människan. Med en fot i akademin

och en fot på den svettiga kanvasen vill jag

mena att man aldrig måste välja levnadsvärld.

Inte vara antingen eller, utan alltid sträva efter

att vara både och. För mig tog det tid att hitta

tillbaka och göra comeback, men jag ångrar

aldrig att jag vågade fråga mig själv om lyckan,

för att sedan agera. Det handlar om att

söka sina gränser, att vilja komma till uttryck.

Det finns vissa idéer och möjligheter man nog

måste ge en ärlig chans för att sedan kunna

känna tillfredsställelse. I slutändan ångrar man

nog bara det man aldrig gav en chans, det man

innerst inne ville göra men som aldrig genomfördes.

Jag tror att vinnare är den som upplever

många känslor, som vågar möta sina rädslor

och som vågar gå sin egen väg. Jag tackar

min lyckliga stjärna att jag föddes att leva i detta

land och kom att få alla erfarenheter jag hittills

fått. Ingen annan plats var lika rätt för mig

som denna plats. Tack Umeå och alla människor

som gör denna stad.

_______________________________________________________

Se originalutgåva av ovan text:

http://webhotel.umdac.umu.se/infoenheten/umu_internt/aktum/arkiv_2005/Aktum_Extra_ht_2005.pdf

________________________________________________________

Ett nyligen publicerat alumnporträtt från AKTUM skrivet 2009 kan läsas här:

http://www.umu.se/samverkan/alumn/alumnportratt/anna-ingman/